TroHoppKärlek

Då vart det söndag, jag kom hem från lite jobb för 35 minuter sedan, slängt i mig en stor skopa gröt och nu lyssnar jag på en Fredrik som sover och myser med vovven! Jag tänkte se om jag får med mig gubben till Tidan, i stort sett lovat mor min att hälsa på idag när hon förmodligen står ensam idag, ta med en hög med pant också. När man är tidningsbud och sitter i den där bilen och lyssnar på radions musik får man många tankar. Just denna natten gick de flesta tankarna åt på den första tiden med Fredrik. (Hoppas du läser...)

 

"Första pussen du gav mig och det kändes som ett ton med sten föll från mina axlar, vad rätt allt kändes."

Jag minns hur söt du var mot mig och jag minns hur mycket du tyckte om mig och när dina tårar rann på din kind för att vi inte kunde träffas eller skulle skiljas åt tills vi skulle ses nästa gång osv.

Tänker inte rabbla upp massor om varför allt föll och varför jag inte kunde fortsätta vara den där glada personen som alla runt om mig uppskattade att vara i just min närvaro...många sa det innan den där hemskt dåliga perioden i mitt liv och dessa långa år tänker jag gräva ner, långt ner. För just nu känner jag att jag börjar hamna där igen, den där glada personen och när personer börjar tycka om min glada närvaro igen! Och för en gångs skull har jag tänkt att stanna. Något fint håller ju faktiskt på att hända. 

 

Men tänk vad underbar första tiden med dig var! För ett tag sedan, ja, nästan hela detta året fram tills nu, har jag inte känt dig och ditt nya jag. Men jag hittade en söt bild du tog under våran första tid tillsammans som fick mig att inse att det är ju dig jag känner mest av alla och det är dig jag älskar, och "forever", hur skit allt en gång varit och upp och ner har det varit, så kanske det faktiskt alltid kommer vara "forever"? Varför skulle jag annars sitta i en söt stuga på en bondgård med dig för? Och varför skulle jag bara så gärna vilja trolla fram lite pengar så just vi två kan få den där villan som vi ska skapa vårat riktiga liv tillsammans, mer som en familj, än bara sambor? Förmodligen för att det verkligen alltid kommer vara "forever". 

NU ska vi ha det bra och nu ska vi vara lyckliga. För det behöver jag. Just nu är lycka det enda jag behöver. Och ingenting annat än lycka. Struntar i om jag inte lyckats få det där fasta jobbet, jag struntar i om jag skulle pluggat något annat och allt vad det heter. Jag har det hur bra som helst som jag har det just nu. Jag vet att så driven som jag är så kommer även jag också få ett fast jobb vid rätt tidpunkt, kanske blir att gå någon kurs eller liknande om det känns rätt. Har trots allt inte varit helt arbetslös på hela 2 år nu! Bättre kommer det att bli och dessutom tänker jag fortsätta leva lyckligt, inte bara nu, utan hela resten av mitt liv. Det är jag och vi värda. 

 

 

TroHoppKärlek